Fan vad jag hatar mig själv ibland. Jag vet att många påstår att man är stark ifall man kan visa sig svag bland folk. Jag kan inte det. Omöjligt. Jag vill inte. Jag omvandlar oron som gnager frenetiskt i bakhuvudet till aggressivitet eller tystnad. Det är ju säker jätte hälsosamt för mitt psyke. Att jag går och rynkar pannan 24/7 ger mig huvudvärk. Men vad ska jag göra åt saken? Ingenting. Om jag skulle visa mig svag och osäker så blir jag utblottad. Tårarna får fan hellre bränna bakom ögonlocken medan jag huggar till mot den som frågar hur jag mår. Det går att blinka bort. Nej, jag vill inte att det ska vara såhär men jag har ingen lösning på det. Jag står ensam om det och ensam är stark? Tsk. Det tror jag faktiskt inte. Men det blir så ändå.

Nej vettefan... Suck. Våga be om hjälp! Nej. Våga stå emot hjälp. Jag fattar inte varför jag ska vara så förbannat envis, jag vill hellre hugga av handen som sträcks fram. Om det nu skulle vara en hand som sträcks fram, men det är också omöjligt för jag ber inte om någon.

Jag är bitter.